Bloggen avslutas

14 oktober, 2011 § Lämna en kommentar

Den här bloggen blev aldrig vad jag hade hoppats och får nu sin digitala begravning utan långvarigt sörjande.

För varje kulturarbetare i Kristianstad står en strid i träda

6 september, 2011 § Lämna en kommentar

Det är knappast av en tillfällighet som åskådarkulturen blivit den etablerade kultursfären. Kapitalismens krav på tillväxt har i åskådarkulturen funnit en lättsmält och lättpaketerad varuform.

Haggren et al, (se nedan)

Katarina Mazetti var där med dragspel. Och beslutsfattaren njöt av uppfattad litterär potpurri… Syftet var medelklassens självmedvetna rekreation och att

De unga [nu skall] socialiseras in i gårdagens litterära verklighet.

En enkel mening som nog är bland det bästa jag skrivit eftersom den utan begreppsförvirring fångar barnbibliotekarier som lugnt arbetar vidare med ”Barnens första bok”, boktips för hösten, kanelbulledagen och ”sommarlovsboken” utan ambivalens trots att hela medielandskapet spinner som en färgsprakande, mötesrik knarkad karusell. Och ändå skrev jag det 2009, en evighet sedan i en tid när orden knappast håller samman utan (trots att det låter pompöst) både individualiseras och glokaliseras (-global & lokal).

Men varför håller då motsatsparet elitkultur plus bibliotek kontra de icke salongsfäiga uttryck som spelas upp i mina hemkvarter, miljonprogramsområdet?

Bibliotekets och i detta fall bokfestivalens arbete kan beskrivas som en kamp för kvalitetsstämplad kontra ”drömfabrikens opiumkaskader” (begreppet ryckt ur sitt sammanhang hos Haggren et al).

Men ovanpå Hollywoodbrus, videovåld och X-boxar läggs nu kluster av -revolutionära frön eller uttryckt i enkel praktik- egna språktillämpningar likväl som mer allmänt uppfattat Twitterbrus. Om eliten behöver rustas så är det med andra ord nu och det märks på den restriktiva attityden på kultursidor likväl som i skolans utformning. Och detta är synd för just nu finns en längtan efter bekräftelse och jag vågar påstå institutionellt engagemang.

Bokfestivalen är därför i sin utformning ett exempel på biblioteksvärldens svek mot hela generationers mediekonsumenter och deltagare.

Istället för att fortsätta denna bloggpost om ordens sociala möjligheter och vårt gemensamma behov av berättelser och närmande mellan samhälleliga fria kulturer och institutioner riktar jag mig mot ett negativt exempel som bokfestivalen, enligt hemsidan

en litterär festival över det vanliga (sic!)

(-Hur Då??? 🙂 )… Med hopp om inspiration att återgå till tangenterna och utveckla hur jag menar att institutionerna med sina långsamt läkande defekter efterfrågas i ett självgående, rikt landskap.

Kristianstads bokfestival försigårs varje år av ett enormt arbete från biblioteksarbetarnas sida. Och knappt har strålkastarna släckts på författarscenerna så börjar man rekrytera för nästa års evenemang.

Med allt tungt slit parat med otroligt engagemang kan man fråga sig varför festivalen inte vill röra sig med sin samtid. I år hade man en fantastisk evenemangs-affisch med en virkad hjärna i blickfånget.

Detta är tvåfalt intressant. Å ena sidan ser vi hur sjukdomar relaterade till hjärnan tar alltmer plats i etablerad media, på sociala forum och i fack- samt skönlitteratur. Och den andra aspekten: Att det är ett handgjort konstföremål vi blickar på gör sig väl 2011 då DIY (do it yourself) rörelsen haft sitt uppsving men även fått tid att mogna. Vi kan nog nu tryggt konstatera att handarbete m m är här för att stanna oavsett om den borgerliga regeringen, i skolpolitiken, motarbetar möten mellan kroppens och hjärnans kreativa skapande.

Hur kreativ är då Kristianstads bokfestival? Tar man del av närsamhällets kraft och använder man sitt ansvar att rikta sig till differentierade grupper på ett sätt så att litteraturen inte längre är salongsbelagd och medelklass- reserverad? Svaret är nej, i år liksom andra år.

Man har gett möjlighet att lyssna till fantastiska nordiska författare som Oline Stig och Mara Lee (missa inte Salome) men därmed också låtit sig nöja.

Marknadsföringen har trevande letat sig ut på Twitter i form av @anders_nylander, en formlig revolution för Kristianstads kulturelit, men en revolution som enligt svenska mått inträffar ganska exakt tre år för sent. I övrigt stannar man styvnackat på Kristianstad.se och har lagt ut information under ett foto av sorglig 70-tals biblioteksinredning a la btj.

För att göra mina slutsatser visuella skulle jag vilja klistra in bokfestivalprogrammet här men ger er istället uppgiften att klicka fram det själva och fundera över Kristianstad som en tillfällig igel på kulturella storheter. Dock en blodsugare som vet sin plats och ovillkorligen reserverar bonade ytor åt Bokförlagens Litterära giganter men lämnar det verkliga berättelsens hav orört.

Är det därför denna ordning får fortleva? För att festivalsamordnare och kulturchef några septemberdagar får sola sig i sina litterära älsklingars glans?

Istället för att som tidigare ta Kristianstads kulturledare på stort allvar och altruistiskt (ja, faktiskt!) dela med mig av idéer som är/var dagsaktuella; Bokfestivalen sitter fast i gårdagens kulturformer och kunde satt Kristianstad på en större karta än den skånska hänvisar jag nu till en liten bok. Sådana älskar kulturchefen i Kristianstad och därmed kan kanske en sådan hälsning emottagas med någon form av intresse, till skillnad från en väl underbygd debattartikel av egen amatör-penna.

Boken Deltagarkultur (hemsida) beskriver pedagogiskt just det som sker på Kristianstads bokscener: Det djupa gapet mellan ”kulturlivets producenter och konsumenter” (Ibid s.9). Boken skissar förstadiet till det vi i dag kallar saker som den sociala webben eller DIY (do it yourself), ett klimat där piedestalerna byts ut mot AA-liknande formationer. Först efter att den tanken hade slagit rot fick vi det kollektiva berättandet och de osynliga samarbeten som ger transnationell kultur skapad av ”common people” såväl som i enskilda fall av Kristianstads omhuldade elit.

Kultur är politik. Och för varje kulturarbetare i Kristianstad står en strid i träda: Den gentemot en byråkratisk makt som vill relativisera kultur till ett antal uppträdanden och Kultur utan anspråk på förändring eller ifrågasättande (t ex en modern Dario Fo som Anna Odell). Detta bör inte vara våra institutioners verksamhetsområde.

Prisad – för arbete innanför andra murar.

5 september, 2011 § Lämna en kommentar

Folk ser normala ut, hjärnan har hört talas om det, att folk ser normala ut fast de har anhöriga som är alkoholister, narkomaner och psykiskt sjuka. Hjärnan tycker det är fel. Det borde synas lite eftersom det känns som att gå omkring med fritt fall mitt i ansiktet.

Susanna Alakoski, håpas du trifs bra i fengelset (s. 11)

Biblioteken arbetar och bidrar på arenor och med grupper och individer som sällan hörs eller ses. Det tåls att upprepas och att uttalas högt. Det är ett faktum som bör skrapa den rosa färgen av vår intresseorganisation. Det är en vetskap om ansvar långt utöver vad våra kulturpolitiker associerar kring när de talar om bibliotek.

Något intressant har inträffat. En icke-ortodox bibliotekarie helt befriad från rosa toner har prisats för sitt arbete till gagn för unga som bär det ansikte som Susanna Alakoski beskriver. Karin Johansson är bibliotekarien som kommer motta pris för ”Godnattsagor inifrån” på Bok och biblioteksmässan.

Superlativen vet då och då inga gränser, vilket är på ont och gott. En person som utfört ett omfattande gott arbete bör få sin aktivitet omhuldad på detta sätt men i det specifika fallet tappar man en del av den revolutionära kärnan i arbetet genom valda språk.

Trots omfattande uppmärksamhet sätter man inte in pristagarens arbete i ett sammanhang (vilket hade varit en fördel för diskussionerna inom bibliotekariesamfundet). I detta fall i en tradition av kultur och fångvård, ett idéal sprunget starkt ur bl a  70-talets humanism. Att inte referera till de arbeten som Karin Johanssons projekt lutar sig mot är en del av vad jag saknat i samtalsdiskursen.

Konceptet med litteratur, interner och barn är ju bl a importerat från en brittisk förlaga. När någon belönas vilar de intellektuella. Varför? Strålglansen och glädjen behöver inte stå i motsats till kontextualisering.

Ett exempel från tidigare i år var då två platser i biblioteksföreningens styrelse blev vakanta. De lämnades av två kvinnor och ersattes av två män. De tillträdande representanterna hade kvaliteter att luta sig mot som kunde lyfts fram samtidigt som biblioteksföreningen tagit frågan om makt och kön på allvar. Vår egen organisation behöver skakas om och inte hänfalla åt maktstrukturen där män väljer män, även i kvinnodominerade branscher.

Priset jag nu syftade på var Bengt Hjelmkvists-utmärkelsen som tilldelas arbete som rör sig inom KriminalVÅRDen och därmed lutar sig mot idén att stärka individer genom medel som kulturen ger till hands. Det går att göra många nedslag i svensk historia och se hur kulturpersoner engagerat sig i interner och sedan 2008 kan bibliotekarien Karin Johansson anslutas till dessa.

Projektet hon arbetat med heter, som nämnts, Godnattsagor inifrån och projektet finansierades från start externt med 787 000 kr frå bl a BRÅ, år 2008. Projektet har US amerikanska och brittiska förlagor som Read to me International och Breaking barriers with books.

Karin Johansson har menat att det svenska projektet varit annorlunda för att det fokuserat på barnens bästa till skillnad från andra litteraturprojekt för fängslade föräldrar och deras barn. Dock är det inte unikt att fokusera på vilka behov barnen har, det gjorde man även I Breaking barriers, även om syftet där var tudelat och också syftade till stärkta fader. Projektet pågår och anstalten har internt tagit ansvaret för genomförandet (uppgift från 2010 se nedan).

I Helena Pennlöv Smedbergs masterarbete (pdf) där Karin Johansson intervjuas nyanserar hon synen på de olika projektens och betonar följande skillnader:

•Att Godnattsagor inifrån är till för barnen, inte för papporna.

•Att de projektansvariga genomfört ett noggrant urval av pappor till studie-cirkeln, samt att ett godkännande från barnets målsman inhämtas.

•En stark samarbetspartner har man funnit i Bryggan i Malmö.

Den tredje punkten, samarbetet, föll bort under arbetets gång. Vi kan här se att likheterna i uppsåt dock inte varit stora mellan de olika internationella exemplena. Orsaken att poängtera detta är inte att förminska arbetet som utförts i Sverige utan tvärtom att bibehålla och stärka helhetssynen på bibliotekariers arbete utfört inom fångvården. Genom dessa olika exempel får kulturSverige en starkare referens att luta sig mot när man diskuterar projektet och bejakar en fortsättning av det.

Uppmärksamhet har väckts massmedialt kring Karin Johanssons projekt eftersom ansvaret för arbetet med Godnattsagorna nu flyttas från stadsbiblioteket till kriminalvården.

Där bör den samlade internationella kunskapen som bibliotekariers arbete i fängelser för just föräldrar och deras barn vara av godo.

Tidningen Efter arbetet försöker med starka ord och motsatspar dock väcka vrede mot att projektet nu övergår i Kriminalvårdens regi och kan komma att läggas ner. Istället för att rikta ilska mot just detta projekts eventuella hädanfärd behöver vi lyfta blicken och kräva att kultur blir en självklar, prioriterad del av kriminalvårdens verksamhet.

Gunnar Engström är en profil inom kriminalvården och han försvarar teaterprojektet Sju Tre i Elisabeth Åsbrinks Smärtpunkten. Han hävdar där att han hade ett uppdrag från regeringen att arbeta med att förändra de intagna och att teatern var ett verktyg för detta (s. 53).  I en intervju från 2010 i Apropå pekar han också på kriminalvårdens grund och styrdokument i samma anda:

humanismen manifesteras tydligt i 1946 års verkställighetslag /…/ I lagen står att man ska behandla fångarna med fasthet och allvar och med aktning för deras människovärde.

Att inte tillhanda hålla kultur och arbete för fortsatta relationer mellan barn och föräldrar är knappast en fångVÅRD som kan anses ha människovärde som förtecken. Från vår sida bör lobbyarbete ständigt pågå för interner och deras anhörigas rätt till kultur för relationsbyggande, mognad och rekreation.

Kriminalvården har nu en hemsida som har lite enklare språk och tydliga bilder för barn, kanske ett tecken på att man liksom inom psykiatrin vaknat i fråga om patienters och nu interners omyndiga anhöriga?

Barn behöver empower för att få och kunna vara öppna mot t ex lärare med att deras föräldrar sitter i fängelse (Clopton & East Are there other kids like me?). Över världen ökar antalet barn med föräldrar i fängelse. I artikeln Parental Incarceration During Childhood, Family Context, and Youth Problem Behavior Across Adolescence skrivs att antalet i USA växer dramatiskt och man skriver att 23% av den vuxna befolkningen sitter i fängelse. Denna siffra stämmer dock inte eftersom fängelsepopulationen sedan 1980 ökat från 320,000 till närmare 1,420,000 enligt Jellstrand & Eddy (av 308,7 miljoner invånare 2010, se USA today).

Jämförelsevis får i Sverige 8000 barn varje år uppleva den uppslitande händelsen att ha en förälder i fängelse (Kriminalvårdsstyrelsen).

Intressant vore att se de nämnda internationella projekten, inklusive Karin Johanssons, skapade i en tappning enbart för kvinnor och barn där man från kulturarbetares sida lutar sig mot den kunskap som finns samlat i projekten samt i litteratur där genusaspekten och moderskapet blir belyst ur kriminella och intagna kvinnors perspektiv.  Antalet kvinnor i US amerikanska fängelser ökar och den samlade akademiska litteraturen om gruppen likaså, läs gärna Criminalized mothers: Value and devaluation of parenthood behind bars.

Det är särskilt svårt för mödrar att förhandla, definiera och utöva sin modersroll efter ett fängelsestraff  (Brown & Bloom Reentry and renegotiating motherhood Maternal identity and Success on Parole). En genusanalys behövs därför som synliggör hur kvinnor som ofta har små ekonomiska och sociokulturella resurser samt möts av en svåruppnådd norm för vad en mor bör vara. Vilken kan kulturens plats vara för att förenkla de stora steg som dessa kvinnor och deras barn skall ta?

Åter till bloggpostens kärna, Bengt Hjelmkvistprisets tillkännagivande. I motiveringen till att ge Karin Johansson priset står det:

När bibliotekarierna söker sig utanför bibliotekets väggar visar de vilken skillnad de kan göra i enskilda människors liv. Malmö stadsbibliotek har genom projektledaren och bibliotekarien Karin Johansson i projektet Godnattsagor inifrån framgångsrikt utvecklat sin uppsökande verksamhet för att nå fram till läsovana grupper.

Dessa meningar andas ett visst hyckleri då vi ser hur folkbiblioteken sluter sig samman och fokuserar på de interna och sedan många år schemalagda arbetsuppgifterna. Personal som vill flytta verksamheten utanför våra murar bestraffas av ogillande omgivande struktur och kollegor eftersom normen om folkbiblioteket som hemvist för verksamheten är så pass stark och (van)föreställningen att vi ”aldrig hinner” dominerar. Att priset ges till verksamhet förlagd innanför andra murar får därför ses som en intressant paradox.

Skall man här helt enkelt glädjas att biblioteksföreningen/bibliotekarier samt kulturrådsrepresentant  efter decennier av grottande i sina borgar inser – och uttrycker -att en kollegas arbete utanför murar – kan vara av godo?

Bibliotekarier är generellt urusla på att ”lämna huset”. Likt de allra sämsta lärarna gör bibliotekarier samma sak, varje termin, varje år, trots sin utbildning i kaoskompetens. Svensk biblioteksförening brukar inte uttala sig om mobila bibliotekarier. Just nu är skolbiblioteksfrågan het – men även där är det lokalen som andas ”bibliotekarisk äkthet”. I denna och andra spörsmål väljer biblioteksföreningen att uttala sig lågmält och nogsamt innanför allmänhetens kunskapsram/förutfattade meningar om vad bibliotek är, se Library lovers ”Folk läser facklitteratur-kampanj”. Tjatigt? Nej. Inte heller i år har man klarat av att ta ställning i brännande frågor. (se Inga Lundén ring dina kumpaner). (och nu har man sålt ut folkbibliotekens unika ställning till Kb!) Så hur kommer man hantera en ”utbrytare” som Karin Johansson? Med dagstidningarnas formuleringar blir det nog inga problem. Här fördummas och oskadliggörs potentiellt revolutionärt beteende. Med Skånskans ordval: ”Sagoläsande fångar”, kan vi lugnt känna den bekanta filantropiska bibliotekarielukten (således i total avsaknad av empowerment.)

Frågan hänger i luften om projektet alls hade blivit av; eller utförts i nuvarande skala; om inte externa projektmedel från BRÅ och allmänna arvsfonden funnits. Kanske är det möjligt med tanke på att Malmö stadsbibliotek något avvikit från bibliotekariernas hårda lag om att internt arbete är det viktigaste. Man har haft stora sparbeting men samtidigt dragit upp planerna för Garaget samt lanserat Containerbiblioteket.

Karin Johansson menar själv att den största vinsten med projektet är för de intagna ”Chansen att kunna bidra till familjelivet på utsidan” (Pennlöv Smedberg s. 62).

När man nu överlåter projektet till Kriminalvården måste arbetet handla om att stärka, utveckla och bekräfta internerna i första hand. Det är deras mående, kunskap och skick när de muckar som avgör om och i så fall hur – de kan vara föräldrar,makar, grannar, medborgare.

Ansvaret för att familjerna omkring en person som sitter fängslad mår bra åvilar tungt andra myndigheter och instanser såsom socialtjänst, skola och BUP.

Karin Johanssons arbete är bra med undantag för utpekad målgrupp, men framför allt för dess organisatoriska grund: Att det drivs i projektform och inte som en etablerad del av folkbiblioteksverksamheten (I Malmö i detta fall). När man nu väljer att rikta sig mot barnen är man kristallklart inne på det egna områdets väntande uppdrag och ansvar. Det finns inget skäl till varför projektet skall tas över av kriminalvården om barnen är bibliotekets målgrupp.

Frågan om i fall Godnattsagor inifrån kommer att dö i och med Kriminalvårdens pengavånda är något märklig. Anser Elsbeth Tank att arbetet varit gott får hon avsätta personal som driver arbetet vidare i någon form. Detta hindrar ju icke att man lobbar för att Kriminalvården skall arbeta med kultur i större skala.

 /…/ Noréns hyllade sjutimmarspjäs Personkrets 3:1 – en pjäs om människorna som finns i allas vår närhet men som saknas i våra berättelser: uteliggare, narkomaner, prostituerade och mentalsjuka. För det svenska teater- och kulturlivet visade Personkrets 3:1 att teatern var en kraft att räkna med /…/ att samhällsdebatten bröt sig in i pausminglet och ett samtal om teater tog sig ut i bussar och tunnelbana.

Elisabeth Åsbrink, Smärtpunkten (s. 46f)

Låt oss hoppas att Karin Johanssons arbete bryter in i pausminglet på olika kulturella medelklasstillställningar. Låt oss också hoppas att hennes arbete kan talas omnpå bussar och i tunnelbana. Men då helt utan rosa förtecken (såsom Skånskan nu valt att skissera händelsen). Utan den mentala vanans förtryckande makt. Biblioteket som något angeläget. Som atomer vi alla andas.

Closing the digital divide? Eller bröd & skådespel.

29 augusti, 2011 § Lämna en kommentar

Ibland är Twitter bra. Som när nyheten om att Philadelphia tar FNs resolution om digital tillgänglighet på allvar delas av @liberationtech.

Voice of America hittar en positivt tårdrypande vinkel i sin artikel om sjuåriga Lonnette Wiley som tidigare haft problem med att finna sig till rätta vid tangentbordet och därför inte hunnit uträtta mycket under de två timmar biblioteket har öppet efter hennes skola slutar för dagen.

Lonnette Wiley bor med sin mor på People’s Emergency Center som tar emot hemlösa kvinnor med barn. Och det är just i dessa lokaler som Wileys digitala kunskaper nu kan växa i och med att staden här öppnat ett IT-lab.

I Philadelphia beräknas 41% av medborgarna sakna digital tillgång och nu lägger man till denna aspekt i stadens infrastrukturplan. Beslutat är att man i linje med detta kommer att skapa 48 liknande IT-centra på andra platser med stor genomströmning av människor, såsom härbärgen och bibliotek. Till låginkomsttagare kommer man också dela ut 5000 bärbara datorer.

Om vi applicerar de dominerande aspekterna WHO, WHICH, HOW & WHAT kan vi anta att insatserna Philadelphia gör är välriktade; låginkomsttagare, ensamstående med barn, kön, utbildnings-stöd etc prickar rätt i analysen och insatserna mot digitalt mörker.

Men att överbrygga klyftan är det ändå knappast fråga om. Att dela ut 5000 datorer skulle kanske göra en kännbar skillnad i en småstad av svenskt snitt men knappast i Philadelphia. 48 nya center för IT-tillgänglighet låter också mycket men  med fakta att staden är den femte mest befolkade i USA och landet har en barnfattigdom som omfattar 20% av de omyndiga blir en välvillig uppryckning lik en drunknande pissmyra.

Gudrun Schyman brukar berätta hur många hundra år vi behöver vänta på jämställdhet i t ex föräldraförsäkringen om vi följer nuvarande utveckling. Kan någon räkna ut vad Philadelphias insats skulle innebära om den upprepades årligen? Skulle vi ha digital inklusion samtidigt som Mars invaderar? Knappast ett vettigt sätt att kalkylera. Snarare behöver vi här först en grundkurs i marxism, feminism, postkolonialism och ageism. För lite information åt folket skall väl inte uppfattas som en variant av bröd & skådespel?

Reality is indeed broken

25 augusti, 2011 § Lämna en kommentar

Artikeln om den unga kvinnan som genom Sims blev en härlig IT-nörd har bitit sig fast (se blogginlägg från 14/8) . Hennes klädskapande och försäljning i spelet känns som en frigörelse från de normer som binder oss under jagets mask.

I samma anda kan man läsa Reality is broken, en bok som studerar splittrande och sammanförande aspekter av onlinespel. Jane McGonigal skriver i inledande delar om hur vi närmar oss familjemedlemmar genom simpla spel på fb och därigenom motverkar avstånden som växer mellan familjer och vänner.

Tidigare har vi diskuterat hur spelen utvecklar olika spatiala förmågor och ofta använt det som argument för att släppa in demi biblioteken. Etablerad sanning är också att onlinespel kan stödja unga som vill ta sig fram inom specifika yrkesområden där snabba beslut är viktiga att kunna ta, eller kommando över en grupp individer krävs.

Jane McGonigal tar steget betydligt längre. Hennes bok är inte en hyllning till kamratskap på WoW eller en lektion i hur spelen kan stödja undervisningen i grundskolan. Hon är samtidigt lärare och åskådare, filosof och statsvetare. Spelen speglas ur varje tänkbar aspekt. Resultatet måste därför också bli frågetecken. Om en stor del av jordens befolkning möts på familje eller transnationell nivå för att nå ett gemensamt mål eller tävla om en titel, vad säger det om de parallella samhällena där vi bär böcker till skolan eller samlas vid en fotbollsplan?

I början av boken lånar hon filosofen Bernard Suits ord:

(Games) They are clues to the future. And their serious cultivation now is perhaps our only salvation.

Men i Jane McGonigals tappning vänds begreppen och utsiktspunkten är inte IRL, som vi vanligtvis krampaktigt håller fast vid som sanningen.

I McGonigals språk är det framtiden som ”besegras” genom spelen. Genom deras utformning och våra beteenden kan vi se så mycket mer. Bara vi inte väljer att avfärda spelen som slentrianmässig underhållning. Istället är det aktiviteter som skapar verkligheter och inbegriper varje del av det uppkomna livet.

Besök hemsidan för att förstå det jag inte kan namnge.

Finn 7 fel eller gör ngt roligare: jobba med Internet of things t ex

24 augusti, 2011 § 1 kommentar

Internet of Things den 26 september, det är ju klockrent: interaktionsdesign
och ökad IT-åtkomst genom prylar, Embodiment, artificiell intelligence ... Eller?
Diskussioner om våra parallella världar, bl a de IT-forum
 med en ekonomi som växer om enskilda staters!
The Internet of Things refers to uniquely identifiable objects (Things) 
and their virtual representations in an Internet-like structure
En definition hämtad från Wiki och som lovar stort utbyte... 
Kanske i form av robotar specialiserade 
på social samvaro.
Men lyckan lägger sig strax då vi under programpunkterna finner oss vara 
tillbaka i herrklubben. 
Se nedan och finn minst 7 fel.

IVA Skriver

En konstruktiv användning av it i hela samhället
stödjer ekonomisk, demokratisk och miljöanpassad
utveckling. IVA har under åren drivit en rad projekt
som tagit upp centrala frågeställningar kring it och
Internet.

Och nu vill man arbeta vidare med Internet of things med såväl universitet som företagare.

Låter lovande. Men är följande möjligt att uppnå:

ICT for Sweden, Internet
of Things (IoT) är ett delprojekt med målsättningen
att stödja hela förädlingskedjan från sensorer
till affärsnytta. Dessutom stöd till processer och
organisationer som arbetar för att detta ska bli
möjligt.

-med den sammansättning av programmet man valt. Efter timmars surfande känns det tryggt

att ta begreppen rasifiering och sexism i munnen.

IVAs val av föreläsare i ett IT-tätt klimat ser ut som följer:


Magnus Breidne

Östen Frånberg

Anders OE Johanson

Åke Kruukka

Markus Bylund

Mikael Gidlund

Per-Åke Ohlsson

Bo Raattamaa

Christer Norström

Mattias O´Nils

Per Gunningberg

Andreas Hessler

Hans Dahlberg

Adam Dunkels

Det är inget dåligt skämt som ligger bakom. Snarare dålig kunskap om hur kompetensen är fördelad över stora yrkesgrupper, kön och etniciteter i fråga om Internet of things. (Eller ovilja att tänka mer och tänka nytt!)

Webbdagar på asfalten! (del 2)

24 augusti, 2011 § Lämna en kommentar

Fuck Internetworld och deras höga hästar. För aktiva inom skola, bibliotek och kultur kan ett webbevent äga rum på Gustav adolfs torg i Malmö vilken dag som helst. Kunskapen vi framför allt behöver är inte den som postorderföretagen eller konsultverksamheten vilar på.

Vår kunskap är en annan. En samhälls och beteendevetenskaplig informationsvetenskap som närmar sig IT utifrån problemoch möjligheter vi möter i vår vardag med boken kommer-uppgifter eller som fältare med behov av snabb och vettig informationsuppdatering kring kärlek, sex, sorg, depression etc.

Att låta en snäv grupp IT-byråkrater hålla hov betyder inte att IT-pedagogiken krackelerar. Snarare är det väl det omvända som råder: IT-gubbarna går miste om nästa och nästnästa generations viljor och teknikutnyttjande. För det är vi bibliotekarier, pedagoger och kulötur arbetare som möter IT-utmaningarna varje dag.

Under höstens kultursamråd i Jönköpings län kom en ung kille fram till mig efter att vi hade spånat om länets kulturella framtid, och berättade att han hade skrivit ned handling och manus till en kortfilm men att han inte hade tillgång till någon teknik. Förhoppningsvis ledde hans arbete på kammaren till att det blev en film med hjälp av Film i Jönköpings län, som må vara sorgligt underbemannade med liksom de flesta kulturfolk inte känner till ordet ”nej”.

Äldsta dottern kom i dag (äntligen) hem med en dator från skolan som skall åtfölja hennes skoldagar. Med sådana initiativ blir Internetworld ännu mindre intressanta. Vi fårväl fortsätta leva i olika världar till dess uppdelningen krackelerar. Och då är det dags att dra av slipsarna och slå sig ner på trottoaren för att gemensamt ta sig vidare i det digitala landskapet vi måste forma tillsammans.